Oggi parlerò di Frescobaldi e i loro vini: Pomino, Benefizio e Castello di Nipozzano. Io e la mia collega Nataska abbiamo avuto la possibilità di venire ad una degustazione proprio lì sulla collina di Frescobaldi (grazie a un nostro fedelissimo rappresentante: il sig. Missineo).

Attualmente Marchesi de’ Frescobaldi, uno dei maggiori produttori italiani di vino di qualità, detiene la maggior estensione di vigneti in Toscana con 1000 ettari e nove tenute, tutte situate in zone particolarmente vocate e dedicate alla produzione di vini pregiati doc, docg e igt.

Uno dei vini che abbiamo degustato alla Tenuta di Pomino è il Pomino Bianco, ottenuto da uva Chardonnay e Pinot bianco. Gusto pulito e leggermente fruttato. Un ottimo vino da pesce e carni bianche. Il Pomino Rosso invece è fatto con uva Pinot nero e Sangiovese. Il Pinot nero è un tipo d'uva molto poco diffusa in toscana per il clima generalmente caldo e umido. Alla Tenuta di Pomino invece il clima è molto fresco e secco, grazie all'altezza in cui si trovano i vigneti, fino a 730 metri, e quindi ottimo per la coltivazione del Pinot nero.


Il Pomino Il Benefizio invece è ottenuto da uva Chardonnay con affinamento in barrique per 12 mesi e successivo affinamento in bottiglia per altri 12 mesi. E' un bianco particolare con un gusto forte e deciso dato dal questo suo affinamento in barrique. E' sicuramente un vino che si abbina bene con formaggi stagionati e sapori un po' più forti.
Dopo la visita al Castello di Pomino ci siamo avviati verso il prossimo meta: Castello di Nipozzano.


Il castello di Nipozzano fu edificato per conto della famiglia dei Conti Guidi, passò poi ai nobili fiorentini Albizi e da questi ai Frescobaldi come dote di Leonia degli Albizi sposa di Angiolo de' Frescobaldi. Nel 1855 Vittorio degli Albizi, antenato degli attuali proprietari ed esperto viticoltore, portò a Nipozzano i vitigni Cabernet Sauvignon e il Merlot, la cui coltivazione è proseguita fino ai nostri giorni.

La nostra visita guidata ci ha portati nella cantina del Castello dove ci sono bottiglie antiche e addirittura c'è una stanza che contiene le bottiglie che sono rimasti dopo la guerra. Ci sono anche molti ragnatele, polvere e muffa, l'aria è umida e si sente un odore di legno mischiato con tutte le cose appena menzionate. Le botte e le barrique sono posizionate quasi artisticamente una sopra l'altra in stanze con valvole e soffitti bassi.


Attualmente le responsabilità gestionali delle tenute e delle cantine familiari sono divise fra Vittorio, Ferdinando e Leonardo de' Frescobaldi affiancati da figli e nipoti in vari settori aziendali.

Una cosa che mi ha colpito è che ancora oggi si seguono le vecchie tradizioni, non solo nella produzione del vino, ma anche a quanto riguarda la divisione in famiglia. Ancor oggi, quando nasce un figlio nella famiglia Frescobaldi, lui riceve 500 bottiglie di quell'anno mentre una figlia riceve soltanto 100!

Forse le donne non bevono vino quanto gli uomini? Oppure, non è bello che una donna beva quanto un uomo? mi sa che devo cambiare abitudini..

I vini Prodotti al Castello: "Nipozzano" Riserva Chianti Rùfina d.o.c.g., "Montesodi" Chianti Rùfina d.o.c.g., "Mormoreto" Cabernet Sauvignon di Toscana i.g.t.

Idag pratar jag om Frescobaldi, ett av de mest kända vinhusen i Toscana. Jag har redan nämnt ett vitt vin från Castello di Pomino men det är inte det enda vinet som tillverkas där, utan ett av tre. Deras röda Pomino Rosso gjort av en stor procentenhet Sangiovese och delar av Pinot nero och Cabernet Sauvignon är ett annorlunda toskanskt vin trots den stora delen Sangiovese som ju är de rodas kännemarke i den här regionen. Detta beror på läget där druvorna odlas som sträcker sig upp till 730 meters höjd. Detta ger den lite kryddigare smaken ganska ovanlig bland den har typen av viner. Dessutom är Pinot nero en väldigt ovanlig druva i Toscana som trivs i Pomino just pa grund av hojden och därmed det lite friskare klimatet (pa väg till vingarden åker man igenom en mycket svensk barrskog). Aven de lite yngre årgangarna har en mjuk karaktär med smak av körsbär.

Det tredje vinet som produceras här är ännu ett vitt men med en helt annan stil än Pomino Bianco, detta är : Benefizio. Ett av de första försöken i Italien att åldra vitt vin i barrique (franska små ek-fat) och får därav sin parfym. Vanilj, blommor, frukt, dessa smaker som är typiska för den här typen av viner. Trots dessa likheter är Benefizio dock ett mer elegant vin där smaken av barrique inte alls tar överhanden utan endast ger en extra styrka. Färgen ar gyllene och konsistensen trog och rund, nästan lite krämig. Ett aromatiskt, fruktigt men inte sott vin som passar utmärkt till lite fetare fisk, vitt kött och lagrade ostar. Pomino Bianco, som jag redan namnt i ett tidigare inlägg är ett mer klassiskt vin som kräver milda smaker som skaldjur och fisk tillagat utan aldeles för smakfulla såser.

I helhet var besöket på Il Castello di Pomino intressant, delvis för den speciella terrängen och det höga läget, dels for den klassiska produktions-processen som behåller många av de äldre traditionerna. De antika byggnaderna och de familjer som varit bosatta där har en aldeles egen historia som jag kommer att berätta om nästa gång da jag även tar mig over till andra sidan av Frescobaldi-höjden. Där växer druvor som blir till Castello di Nippozzano, ett mycket sofistikerat Chianti, Montesodi, ren Sangiovese när den ar som bäst, och Mormoreto, ett Super-tuscan med anor i Amerika. Vi ses då!

La pasqua a Firenze è bellissima, se non devi lavorare, vuol dire. Per me è stato, lo è sempre, il fine settimana più faticoso dell'anno. Firenze viene riempito di turisti spagnoli, francesi, napoletani, milanesi, tedeschi e così via, e tutti vogliono che le cose procedono come fanno nel loro paese/città. Tutti vogliono il vino Reislig vs Barolo. Ma, non è un po' tragico essere così chiusi? si dice sempre che gli svedesi sono chiusi ma quando vanno all'estero non chiedono mica l'Absolut. I pugliesi invece sono in disperata ricerca del Primitivo, i calabresi vogliono il Cirò, i siciliani il Moscato di Pantelleria che sono (a parte forse il Cirò) dei vini molto buoni e gradevoli ma, dico, una volta in Toscana mi sembra curioso provare quello che offre la regione, o no?

Mi rendo conto del fortissimo regionalismo che esiste in Italia. E' un paese spaccato, non solo in due (visto il risultato delle elezioni), ma in quanti pezzi che ci sono regioni, a volte città o addirrittura paesini. Non c'è un forte senso del essere italiano ma un senso fortissimo dell'essere genovese, bolognese, sardo o qualsiasi altra zona abbastanza piccola per riuscire a entrare nell'identità locale di una persona. L'identità locale che è il modo in cui uno vede se stesso, sono calabrese, quindi sono così. Mi affascina il modo in cui gli italiani riescono a vedere se stessi come entità soggettivi immobili; sono così e basta, non ci sono tanti dubbi e riflessioni sul modo di essere diversi. Penso che così non ci siano tanti crisi d'identità ma allo stesso tempo neanche molta voglia di conoscere l'altro, il diverso e di crescere come persona.

Come tutto in Italia si rispecchia sul cibo. Il formaggio in Puglia è il più buono!, No il pecorino toscano è quello vero! Tutto che viene da casa è sempre la cosa più buona. Il pesto deve essere mangiato a Genova il ragu a Bologna, le orecciette in Puglia ecc. E' bello che le tradizioni continuano e che tutte le regioni hanno le proprie specialità. E' come viaggiare in un grandissimo paese delle meraviglie dove la gente cambia di personalita, lingua e abitudini a tavola ogni volta che passi il confine della regione.

Con questo voglio consigliare due vini. Essendo in Toscana sono tutte e due vini della regione della ribollita e la trippa. Il primo è un bianco barricato, il Chardonnay della vinicola Sant'Anna è sia fresco che deciso. Niente per stomaci deboli. l'altro è un rosso: il Bruciato di Guado al Tasso che è un bland di Merlot, Cabernet sauvignon e Syrah, un vino molto particolare per essere toscano. Rimane leggermente un po' di fondata in fondo al bicchiere, ma è sicuramente un vino interessante.

Hemkommen fran "Benvenuto a Brunello" i Montalcino har jag nagra tips att ge: Tenuta Le Potazzine har enligt mig och även manga experter gjort ett av de bästa Brunello-vinerna 2001. Mjukt och lent med smak av russin och sötlakrits. Det bästa Rosso di Montalcino 2004 jag smakade var La Poderina och en av de bästa Brunello Riserva 2000 Tenuta Greppone Mazzi.

Vinprovningen tog plats i borgen belagen hogts upp i den lilla staden ca 2 timmars bilvag fran Florens. Hundrafemtioen vinproducenter var där för att låta sina viner bli smakade. Varje producent hade minst 3 viner, många även fyra så den 26 och 27 februari smakades över 500 viner från Montalcino. Personligen klarade jag bara med 22, men troligtvis hade jag stannat hela dagen om jag inte hållit mitt motto: anvand aldrig spott-skålarna!

Ett av de mest speciella vinerna var Villa Poggio Salvi's Brunello 2001 som bade luktade och smakade starkt av rosor och magnolia. Vill man daremot ha ett riktigt klassiskt Brunello som bade smakar och luktar som ett Brunello borde är Mastrojanni vinhuset man ska vanda sig till.

Hemkommen till Florens med rödkantade lappar och ögon är jag mycket nojd och lite stolt över min prestation på den första riktiga expert vinprovning mina sinnen utövat.

Gubbarna pa vinbaren är glada att ha mig tillbaka for att annu en gang kunna anvanda mig som enkelriktat bollplank.

La prima figlia di mia sorellina, Hannah doveva per forza essere pubblicata. non fa il bagno nel vino (ancora) ma, sarà sicuramente una grande amatrice del vino. La zia non permetterebbe altro.

Den lite morkare perioden i Florens tog sin borjan, har fortsatt och ar mot ett mycket efterlangtat slut. Man brukar saga att den 21 mars ar borjan pa varen, kanske har aven Sverige ett exakt datum men jag hade aldrig hort talas om det. Trodde det var snodropparna som overgick till tussilago som overgick till vitsippor som lamnade over till liljekonvaljer och syrener som sedan blir till midsommarblomster och smorblommor, men jag ar nog aldeles for paverkad av min rodluvebakgrund.

I Italien ar det sensommar och i Sverige host nar vindruvorna ar klara for skordning. Men, da ar det annu langt kvar tills att ett vin blir fardigt for att dricka. Den 27 februari kommer Brunello di Montalcino 2001, Brunello di Montalcino Riserva 2000 och Rosso di Montalcino 2004 ut. Ett av de mest kanda toskanska vinerna som produceras i Montalcino en liten by i sodra delen av regionen. Brunello ar lagrat i minst 2 ar pa ekfat och blir sedan tappat pa flaska dar det lagras i annu 3 ar. Samma vin i Riserva form lagras annu ett ar pa ekfat medans Rosso di Montalcino ar lagrat endast 2 ar i flaska.

En god flaska Brunello kostar mellan 30-50 euro men om man vill ha en 1997:a eller annu glamorosare en 1997:a fran vinproducenten Biondi Santi som var det forsta som nagonsin producerade Brunello kan man fa betala upp till 150-200 euro, en Riserva av samma vin kostar ca 10-20 euro extra per flaska. Rosso di Montalcino, som ar gjort pa samma druvor odlade pa samma kulle men, som sagt, lagrat under kortare tid kostar mellan 14-25 euro beroende pa argang, vinhus och betyg i "Boken om Italienska viner", som sammanstalls varje ar dar tusentals viner avsmakas av tusentals kompetenta vinsmakare. Betyget varierar mellan 1 upp till 4 vinglas.

Druvan som anvands for att framstalla dessa viner ar Sangiovese Grosso, en mycket anvand druva generellt i toscanska viner. De kanda Chianti-vinerna till exempel maste, av lag bestamt, innehalla minst 70% Sangiovese druvor for att fa kalla sig ett Chianti-vin.

Sangiovese-druvan ar speciell for sin mycket syrliga smak. Bade Brunello och Rosso di Montalcino ar utmarkta mat-viner just for att de ar syrliga och renar munnen. Brunello och speciellt Riserva ar givetvis mycket tyngre och ekigare och darfor aven ett perfekt "vino da meditazione", ett vin-efter-maten som med sin starka smak fungerar bra aven for sig sjalv medans man funderar over livets fragor.

Allt for denna gang!

Jag aterkommer efter den 27 februari da jag varit pa vinsmakar-oppningen av Brunello och Rosso di Montalcino med kommentarer pa den nya argangen. Kanske ar det en ny 1997:a, vem vet.

Dopo essere stata assente per un po' sono tornata più fresca che mai. Sono riuscita a perdere il lavoro al enoteca, riprenderlo, fare un'esame e andare al IKEA due volte. Mentre io sono stata via anche il vino è stato assente dalla mia vita per il semplice motivo che non sono stata tanto bene. Il vino fa bene a tante cose ma alla cistite un po' meno. Non è per nulla che mi sento triste.

Vorrei consigliare a tutti di coprirsi bene ora che arriva il primo freddo perchè non è per niente divertente dover resistere a un buon bicchiere di riscaldante rosso.

En helt vanlig lordag pa vinbaren kommer en liten gubbe, vet inte om jag ska kalla honom speciell eller typisk, skillnaden ar svag. Han blir vanligt bemott och skriker sitt vanliga Ciao! och slar sig ned vid bardisken. Han bestaller sitt vanliga roda som han later oss bestamma. Denna dag dricker han Villa Donoratico fran Argentiera, en blandning av Merlot, Cabernet och Sangiovese druvor. Det tar inte lang stund innan han borjar prata och vi behover inte anstranga oss for att forsta hans inbitna gammel fiorentinska eftersom han upprepar samma saker han sager varje lordag. Han alskar kvinnor och ogat behover aven sitt, syftar pa kvinnor och vin, och lyfter skamtsamt sitt glas mot ogat och latsas halla vin dari. allt detta sjalvklart foljt av ett dundrande skratt. Vi ler, han fortsatter skratta. Han berattar sedan om sin kara fru, en fransk kvinna som han varit gift med i 35 ar. Han alskar henne och sager att han aldrig hade kunnat gora ett battre val. Jag fragar lite lugnt om han nagonsin varit otrogen och han ber om annu ett glas av samma vin. Han fragar mig vad jag sagt och efter att jag upprepat ler han och hans ogon glittrar till (kanske av vinet, kanske av busighet). Han nickar och sager: Ja, "paus" manga ganger. Han fortsatter att le och gar igang med sitt: Jag ska saga hur det verkligen ligger till, det ar sa har, man och kvinnor ar olika. Man behover ha sex. jaha, sager jag som svensk enligt italienska matt matt superfeminist, men kvinnor har ocksa samma behov. Ja, svarar han, men det ar annorlunda, kvinnor om de ar otrogna ar det med hjartat, for oss man handlar det bara om sex. Men, tillagger han, det gor inget att du ar feminist, jag alskar feminister, jag alskar alla kvinnor.

Jag serverar en amerikansk ung kvinna som ber om ett glas av varat basta Supertuscan. Jag ger henne ett glas av Arnione ett vin fran vinhuset Campo della Sughera, kanske mer av ett kvalls-vin men definitivt det basta vi hade oppet den vecken.

Ett Supertuscan ar ett vin som inte som manga andra har massa regler for hur det maste goras, konserveras etc. men, vinodlarna far fria hander och blandar druvor lite som de vill. Ett sadant vin far da benamningen Rosso di Toscana igt (indicazione geografica tipica= ungefar: ett typiskt vin fran det geografiska omradet). Sedan, nar vinsmakningen satter igang far vissa av dessa bemarkningen Supertuscans efter hur goda, speciella och prestigefulla de ar. Det var fran borjan en amerikansk idè, darefter den engelska benamningen. Nagra viktiga namn ar: Tignanello, Vigorello, Mormoreto, Guado al Tasso etc.

- Men, min fru har aldrig kommit pa mig, jag ar ju inte dum heller, fortsatter mannen i baren som nu borjar fa lite rodfargade lappar. Ja, svarar jag plikttroget, det var val bra, men har du tankt pa att du kanske inte har kommit pa henne heller, kanske ar hon lika smart som du. Hans ogon gar fran glimten i ogat till grasvarta. Jag skulle doda henne och honom, sager han med allvar i rosten. Det ar sa manga mord begas, tillagger han. Jag laste i tidningen haromdagen om en handelse i Novoli dar en man mordade en annan man som sedan visade sig vara fruns alskare. Karlek ar farligt.

Min kollega, aven han en florentinare, men runt 30, ser hur varat samtal borjar overga till diskussion, sager: Men lat honom fa ratt. Ge dig, sager han och skrattar. Jag kanner ibland att jag har ett visst ansvar att visa, kanske lara, manniskor att det finns mer an en sann varld. Utover detta kan jag inte lata hela kvinnofolket gar over en kam. Aven om det ar i en liten vinbar och ur lapparna pa en onykter liten farbror. Jag maste anda saga att det ar din version av historien och din sanning om livet och kvinnligt och manligt. Jag har en annan uppfattning, dels for att jag helt enkelt inte tror att alla man ar otrogna och att alla kvinnor bedrar med hjartat, dels for att jag inte skulle vilja leva i en sadan varld. Jag gor det av overlevnads skal.

-Men, vi ar val vanner sager han och ler. Jag sager bara som det ar, jag vet att det inte ar roligt att hora, men en dag kommer du att sitta dar och saga att jag hade nog ratt anda. Det ar sadan verkligheten ser ut.
-Din verklighet, svarar jag och borjar skamta med honom om att min kurs i franska som jag nu tar ar en kurs andast for kvinnor och att han nu maste ta och dricka upp sitt vin andast till for man o.s.v. Han skrattar men, blir lite ledsen eftersom han meddelande inte kommit fram som han hade velat.

Han dricker upp sitt vin och sager "arrivederci" men en kyss pa handen och sager att har tycker mycket om mig och att vi ses nasta helg. pa uteserveringen sitter min svenska tjejkompis. Mannen stannar till och utbyter nagra ord men upptacker att det ar bast att bara skratta at feminismerna som kommer ut ur hennes mun ocksa och ga hem till sin fru. Den snart 70 ariga mannen atervander hemmat. Det sista som dor ar hoppet och lusten, lusten att ga och ta ett glas vin med kompisar och snacka lite skit.

Inizia la stagione del ROSSO. Rosso come il sangue, la rosa, il calore. Rosso come la speranza di un autunno pieno di passione e, prima di tutto: rosso come il vino, la bevanda che più di tutte le altre si merita un secondo pensiero.

In Piazza Pitti gli omìni parlano di vecchi ricordi di tempi passati, quando si stava meglio perchè si stava peggio, quando c'erano mezzi stagioni e quando l'uva sapeva di uva. C'è Stoppa che quando era giovane aveva i cappelli così biondi che sembravano stoppa, c'è Gigi che con il suo nasone nobile e fronte bello alto (più o meno fino al collo) che esercità la sua specialità: parlare e mangiare alla stessa volta. Spesso il vino è un Rosso di Montalcino, un Morellino di Scansano o un Chianti. Vini toscani ovviamente. Un vino buono e molto conveniente qualità-prezzo e Le Volte di Ornellaia che praticamente è lo stesso vino del Ornellaia (vincitore di tantissimi premi e molto costoso) solo che è più giovane. Un vino per poveri studenti che non vogliono distruggere il proprio palato con vini economici spesso di pessima qualità. (La mia nuova compagna di casa, anche lei svedese, è andata al Esselunga il primo giorno appena arrivata a Firenze, a comprarsi 5 cartoni di Tavernello!)

La cultura del vino non contiene soltanto il bere, assaggiare, parlare di sapori, nomi e case vinicole. Ma, bisognerebbe proprio vivere la quotidianità dei consumatori per capire la vera anima del vino. Se il vino ha un'anima vuol'dire, o se l'anima del vino appartiene a chi lo vive, cioè i bevitori, e allora torniamo al punto di arrivo, del bere, parlare, assaggiare. E' un circolo chiuso e impossibile da comprendere pienamente.

Quindi, io dico: godetevi una bella coppa di vino (visto la stagione in arrivo: rosso) e rifletteteci per qualche minuto, un'ora, un'anno oppure non smettete mai a prendere una pausa per pensare alla vita, la vostra o in generale oppure pensate alla vita della cultura della bevanda di un tempo che fu, di ieri ma anche, e sopratutto di oggi.

Sommaren ar over, men har i Florens skiner fortfarande solen och temperaturen ar, pa svenska matt klassifierad, sommrig. Skillnaden kanner man i luften, det luktar skola, jobb, ny vaska och kollegieblock. Gubbarna sitter i solen istallet for i skuggan och uteserveringen pa vinbaren befolkas med en och annan inte sa soldyrkande italienare. Man kanner att arstiden borjar ga fran vitt till rott, vin alltsa.

Det ar sant att man kan dricka rott vin aven pa sommaren , men i en stad som Florens dar graderna stiger over 40 stracket kan det vara svart att halla temperaturen, om man inte gillar sommar-glogg utan russin fortsas. Denna sommarens vita viner har varit (i konsumtions ordning): Castello d'Ama, en Chardonnay med svag doft av barrique (ekfat) och frukt. Ett latt vin med smak. Pa andra plats kommer Pomino Bianco som ar en mix av Chardonnay e Pinot Bianco, latt, friskt men framforallt prisvart. Ett vin for fattiga studenter som inte vill forstora sina smaklokar. Pa tredje plats kommer en klassiker: Vernaccia di San Gimignano, men inte den vanliga lite mesiga sorten, men den som lagrats i barrique och darfor tagit smak av traet. Den luktar som min mormors kallare men smakar friskt, kyligt och ar nastan lite trogflytande. Dessa ar alla vita viner utan bubblor. Om man som jag alskar hur kolsyran skummar sig i munnen nar man dricker men anda inte vill spendera alla sina pengar pa ett vin fran Champagne har jag tipset for er! Det italienska svaret pa champagne ar Prosecco eller Spumante, de ar bada torra och vita. Medans Spumante ar lite mindre torrt och smakar nagot av honung och grona orter, sa ar Prosecco ett lite torrare och lite syrligare vin. Il Prosecco fran Valdobbiaddene, Col dei Salici ar mitt absoluta favorit apertivo vin. Battre an manga Champagner jag smakat. Sma, jattemanga bubblor som halkar ner i halsen som om dar vore en rutchkana. De studsar och svanger, har verkligen roligt. Smaken ar torr och frisk och passar utmarkt i Florens pressande sommarhetta.

For att komma tillbaka till den kommande hosten da jackan tas fram ur garderoben och man antligen kan anvanda de snygga stovlarna man kopte i Sverige i juli, da bubblorna fran Proseccon stillnar men lyckobubblorna man far av tanken pa alla roda viner man antligen kan dricka okar i rask takt. Som forsta och enda roda tips for denna gang vill jag ta ett prisvart och underbart gott vin. Le Volte av Ornellaia (som ocksa gor viner i 130 euros klassen). det ar ett ungt vin som lagrats i endast tva ar innan det tappats pa flaska. Druvmixen ar den samma som Ornellaia, ett vin som vunnit priser runt om i hela varlden. Den anda skillnade ar just ungdomen. Smak av roda mogna bar och syrliga violer.

Jag vet inte hur systembolagets sortiment ser ut, men om ni inte hittar de viner jag pratar om kanske ni skulle ta en svang forbi Florens, och Piazza Pitti och ta tre flugor i en small. Resa, vin och gubbar.

Questo è un sito che parlerà di vino e tutto ciò che è abbinabile con il succo d'uva più bevuto nel mondo. Non sono un'esperta di quelli che sanno distinguere il sapore di tutto dalla banana allo yogurt in un sorso di questa bevanda ma voglio trasmettere la vera cultura del vino come può veramente essere in una città d'arte come Firenze.
In una piccola enoteca in Piazza Pitti entrano ed escono molti turisti ma anche tanti omìni soli o meno soli, maggioparte fiorentini dalla nascità altri no, ma sono tutti caratteristici e prima di tutto sono molto "omìni".
Io parlerò di questi specifici consumatori di vino, darò consigli (in quanto consumatrice) parlerò di cibo, forse qualche libro. Per dirlo in poche parole: questo è una pagina che dedica la sua attenzione su tutto ciò che si abbina bene con un bel bicchiere della bevanda di Bacco.

En blog som pratar om olika sorters druvor: sangiovese, nebbiolo, syrah, merlot eller om viner pa direkten: Brunello, Chianti, Amarone, Barolo. Kanske ar det lattare om man gar rakt in pa amnet: Italiensk vinkultur.
Med kultur menar jag inte bara vin-kannarna som lyckas fa fram allt ifran banan till yougurtsmak av en druvmix. Men, vinkulturen som den faktiskt ar i en typisk konststad som Florens.
Mitt i stadens karna ar en liten vinbar belagen, narmare bestamt precis framfor Palazzo Pitti, pa andra sidan Ponte Vecchio. En turistfalla framfor allt men aven ett inslag i manga ensamma eller mindre ensamma aldre mans liv, varfor inte anvanda uttrycket "gubbar".
Pa den har sidan kommer jag att beratta om dessa gubbar, livet i Florens, mat, kanske nagon bok, ja allt san't som kombineras bra med en kupa gott VIN!